linaamandakarlsson

Jag tackar Maria som fixat bloggen , dock är den ju tydligen inte klar än så vi får väl helt enkelt vänta och se hur slutprodukten blir :)

Var hos sjukgymnasten tidigare idag med med anledning av problem med mitt vänstra ben. När sjukgymnasten säger saker som" tur iaf att du vill va unik och ha något som ingen annan har.." börjar man undra hur tusan man lyckas med allt. Vi ska iaf testa behandla på ett sätt nu men blir det inte bättre av det får vi se hur vi går vidare men något om ett ultraljud nämndes.

Jag hoppas iaf på att benet blir bra så jag inte behöver lägga mitt drömyrke som polis på hyllan. Något annat jag med hoppas på att kunna göra igen, helst snart, är att kunna dansa. Jag menar vem kan stå emot att röra på höfterna när ljuv musik spelas på högvolym? Inte jag iaf. Hade hoppats på att kunna börja dansa balett igen nu i mars men det kommer jag få vänta med.. Men så länge mitt ben blir friskt och jag får dansa igen är jag nöjd. 

På tal om dans, saknar tiden med "dansa för livet". Det vi gjorde då , dansshowen där allt vi fick in gick till cancerfonden är något av det roligaste och bästa jag gjort i hela mitt liv. Känslan man hade när man stod på den scenen och såg alla i publiken är obeskrivlig, känslan av att ha gjort något för någon annan kan inte ersättas. Stoltheten över mig själv och de andra dansarna är stor. Tänk att vi gjorde detta, själva. Tänk att vi några unga tjejer kunde dansa en publik till tårar och tänk att vi fyra tjejer som gick sista året på gymansiet kunde bidra med något till forskningen om cancer. Förutom allt vi gjorde för andra hade vi kul , väldigt kul. Alla skratt vi delade kommer alltid att vara i mina tankar. Jag saknar tiden men jag kommer alltid bära det med mig som något jag är stolt över, jag är stolt över oss och det vi gjorde!