I´m a believer
Jag tittar på "svaga" människor runt omkring mig. Förstår inte hur dom kan ge upp så lätt.
Sen tittar jag på dig och ser bara falskhet och en mycket egoistisk människa. Det är skillnad på att vara svag och på att vara falsk. Du är inte svag även om du själv säger att du är det. Du är falsk och egoistisk. Du säger du är svag för att vi ska tycka synd om dig men när vi inte gör de längre bytar du taktik och blir rent ut sagt elak ist.
Den dagen jag slutade tycka synd om dig slutade du va vän med mig. Märkligt tycker jag. Och jag slutade tycka synd om dig för att du spelar mer svag än vad du är och för att du vill ha allas uppmärksamhet.
Om du nu är så svag har du verkligen fel yrke, tycker synd om barnen och tycker synd om familjen som inte vet.
Jag gjorde inget fel, jag gav dig stöd tills du började kräva mer än jag orkade. Tex vem kommer till en person som själv är inlagd på sjukhus och blir sjukskriven osv för att man är så pass dålig och berättar det du gjorde? Klarade du inte av att jag fick uppmärksamheten där eller för att jag va sjuk?
Nä nu tänker inte jag sjunka till din nivå längre, du är lika med noll för mig.
Jag ville bara göra klart för mig själv, dig och alla andra att jag kommer aldrig bli som du. Jag kommer aldrig sluta kämpa och jag kommer aldrig att ge upp det jag vill ha. Jag kommer kämpa till sista andetaget.
Du pratar om det finaste manniskan pa jorden, hur fan kan du skriva sant om en tjej som skulle behova kompisar som haller ens hand istallet for sparkar ner dom. Du borde ta en titta pa dig sjalv uppifran och ner, rycka upp dig och bli snall, det ar du som ar svag... en svag manniska som inte kan hjalpa andra eller klara av att andra kanske behover uppmarkasamhet ett tag.
Ar du annledningen till att nagonting hander L kommer jag personligen soka upp dig. Bete dig som den vuxna manniska du ar och lat 13 aringen inom sig ga och lagga sig.
Ska du ta bort kommentaren kan du lika garna ta bort inlagget, om du inte kan sta for det.
Hej Amanda!
I tankarna idag kom detta inlägget när jag hade seminarie i kursen det digitala samhället och pratade om näthat. Jag letade upp det igen. Trots att vi är 24 år förstår jag fortfarande inte inlägget.
November 2010 var min värsta period i livet. Den Linn som funnits tidigare var nedbruten och förstörd. Kvällar bestod av tårar i telefon med en mamma som hade panik. Dagar spenderades på danderyds psykavdelning där jag gick hos världens snällaste psykolog, han fick mig att klara dagen. Även om det innebar att spendera 6 timmar för att sy ihop lite hud.
Jag älskade de barnen. De var som mina egna. Jag har fortfarande bara klarat av att hälsa på de en gång, för det gör för ont i hjärtat att de växer upp utan mig.
När jag kom hem spenderade jag 3 månader i mamma och pappas säng. Jag började om från början. Satt i mina föräldrars knä. Jag tog små steg och blev inskriven i psykiatrin i kalmar och fick komma till ett specialiserat ställe för självskadepatienter och tjejer med borderline. Efter det blev livet enklare.
Idag lever jag med sambo, 3 katter i en 110 kvm stor lägenhet som vi håller på att renovera. Jag pluggar till grafisk design och har ett år kvar. Vi längtar efter barn och vill förlova oss inom detta året. Jag är lycklig.
Vet du hur jag lyckades?
Jag var egoistisk.
Jag lät folk som älskade mig ta hand om mig, så att jag en dag, som idag, kan ta hand om dom.
Jag har förlorat fler vänner. Men för varje förlorad vän har jag vunnit mer av mig själv och kunnat ge mer kärlek åt dom som verkligen betyder något. Och allt började med dig. Allt började med att jag insåg att Amanda och Linn inte är made for each other och att du gjorde stjälpte mera än hjälpte.
Jag har kämpat. För jag har det jag vill ha. Jag hoppas att du fick det också.
