Sophie
I fredags morse lämnade Sophie oss efter sin långa kamp mot cancern.
Varenda tanke går till Rasmus, Julian och resten av den närmsta familjen.
Men man får försöka tänka posetivt, hon har inte ont längre och hon har visat oss en helt ny innebörd av ordet kämpa.
Vila i frid du saknade ängel!
Varenda tanke går till Rasmus, Julian och resten av den närmsta familjen.
Men man får försöka tänka posetivt, hon har inte ont längre och hon har visat oss en helt ny innebörd av ordet kämpa.
Vila i frid du saknade ängel!
varför kan inte alla bara vara friska?
Varför måste folk vara sjuka, varför måste folk dö bara för att vi inte hittat något som kan göra dom friska?
Hatar känslan av att inte räcka till, känslan av att det spelar ingen roll vad man säger eller gör för den här personen blir ändå inte frisk. Hatar det!
Älskade mormor är på sjukhuset igen, hennes jävla kol ställer till med problem. Önskar så att jag kunde ge mormor nya friska lungor så att hon kan andas utan problem. Hatar att se mormor sjuk, mormor som körde rally som ung och på senare år alltid varit den som fått alla att sratta. Älskade mormor som går i högre klackar än mig och som alltid varit stark för oss alla. Det va till henne jag ringde när jag va liten och sa att jag skulle flytta hemmifrån, jag skulle flytta till henne. Älskade mormor se till att bli frisk nu, vi har ju sagt att vi ska sluta bli inlagda på sjukhus!
Och sen vill jag även nämna starka Sophie som kämpat mot sin bröstcancer. Tyvärr har cancern övertaget och dom säger att hoppet är ute men än kämpar Sophie på, än visar hon sin styrka för oss alla. Och kärleken jag ser i hennes familj är så stark att hade kärleken kunnat rädda henne hade den gjort det för längesen. Älskade Sophie som aldrig kommer få se sin son växa upp. Varje dag tänker jag på er, ber att ett mirakel ska inträffa för er.
Så fina människor och så kommer alla dessa jävla sjukdomar och förstör allt. Hae jag haft en önskan så hade den varit att rädda er..
Hatar känslan av att inte räcka till, känslan av att det spelar ingen roll vad man säger eller gör för den här personen blir ändå inte frisk. Hatar det!
Älskade mormor är på sjukhuset igen, hennes jävla kol ställer till med problem. Önskar så att jag kunde ge mormor nya friska lungor så att hon kan andas utan problem. Hatar att se mormor sjuk, mormor som körde rally som ung och på senare år alltid varit den som fått alla att sratta. Älskade mormor som går i högre klackar än mig och som alltid varit stark för oss alla. Det va till henne jag ringde när jag va liten och sa att jag skulle flytta hemmifrån, jag skulle flytta till henne. Älskade mormor se till att bli frisk nu, vi har ju sagt att vi ska sluta bli inlagda på sjukhus!
Och sen vill jag även nämna starka Sophie som kämpat mot sin bröstcancer. Tyvärr har cancern övertaget och dom säger att hoppet är ute men än kämpar Sophie på, än visar hon sin styrka för oss alla. Och kärleken jag ser i hennes familj är så stark att hade kärleken kunnat rädda henne hade den gjort det för längesen. Älskade Sophie som aldrig kommer få se sin son växa upp. Varje dag tänker jag på er, ber att ett mirakel ska inträffa för er.
Så fina människor och så kommer alla dessa jävla sjukdomar och förstör allt. Hae jag haft en önskan så hade den varit att rädda er..
1 maj
Så är vi inne i den sista "vår månaden" men de sista dagarna har nästan kännts mer som sommar. Speciellt med tanke på de fina linjerna som redan pryder min kropp. Dock är inte min kropp riktigt redo för sommar månaderna än men jag hoppas att det kommer bli ändring på det inom kort.
Va längesen jag skrev här, mycket har hänt men ändå känns det som inget. Känns lite som om man satt fast och inte kommer någonstans, allting bara snurrar om och om igen. Låter det knäppt? Om de gör de så kanske de beror på att själv knappt vet vad jag menar.
Då man är lite sliten fortfarande sen gårdagen så tänkte jag gå och sova nu. Har en del som måste göras imorgon, ringa om a-kassa, deklarera, "möte" osv.. Tänkte mest bara säga hej här. Förhoppningsvis skriver jag snart igen...
Va längesen jag skrev här, mycket har hänt men ändå känns det som inget. Känns lite som om man satt fast och inte kommer någonstans, allting bara snurrar om och om igen. Låter det knäppt? Om de gör de så kanske de beror på att själv knappt vet vad jag menar.
Då man är lite sliten fortfarande sen gårdagen så tänkte jag gå och sova nu. Har en del som måste göras imorgon, ringa om a-kassa, deklarera, "möte" osv.. Tänkte mest bara säga hej här. Förhoppningsvis skriver jag snart igen...
