känslan
Jag har kännt det, varit mitt i det.
Räddslan i den stunden är obeskrivlig.
Att känna obehaget av att någon är rent för nära,
känna hur en främmande hand letar sig fram.
Man hör orden, skratten och man ser glädjen i deras ansikten.
Jag kännde mig rädd, ensam, otrygg, äcklad.
Stanken av öl och ciggaretter slår mig samtidigt som jag försöker förstå det främmande språket.
Jag kan bara tyda ord som hora och köpa, det enda som egentligen behövdes förstås.
Jag känner en hand i min, en välbekant hand. Ser skräcken i min väns ögon. Vi försöker gå där ifrån yttligare en gång men blir stoppade. Jag tar upp telefonen för att ringa polisen, är det andre gången nu?
Men hon i växlen tror inte på mig, säger att kan jag prata i tele är det ingen fara. Jag försöker förklara att männen inte förstår, att dom inte är från vårt land. Men jag hör ett klick i andra änden. Männen frågar på engelska vem de va, en vän får jag fram. Jag ser att min vän tänker samma tanke som mig, "vad händer nu?".
Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök och gå. Vi tar varandras händer, trycker dom hårt och går så fort vi kan.
Men så känner jag en främmande hand i min andra hand, en hand där den verkligen inte ska va och hur jag blir stoppad. Plötsligt står vi still igen. Omringande. Skräcken, tårarna, tanken att nu är det kört, främmande händer som letar sig fram och hårda ord innan jag uppfattar hur männen börjar springa. Jag tror varken att jag eller min vän förstår fråns vi ser polisbilen. Vi är säkra.
Jag kännde hur en lättnad sköljde över mig och kände hur tårarna började rinna, hur jag skakade. Jag höjer min blick och ser på min vän. Hon har reagerat likadant. Sen är allt otydligt, polisen som kom fram till oss, att dom fick tag på en av åtta stycken, samtalen till våra föräldrar, tårarna och de första förhören.
Polisen ringde några dagar senare och jag fick ännu en gång berätta allt. Sen kom beskeedet, beskeedet om att det skulle bli rättegång. Dagen då de va dags för rättegång kom med tunga steg. Jag minns tiden precis innan, hur jag bröt ihop på en klassfest och bara grät. Fram till den dagen va de bara några få som visste och när jag såg chocken i ansiktena som nyss fått höra vad som hänt brast det för mig igen. Jag kommer ihåg när jag gick in i salen där rättegången skulle vara första gången. Mamma, pappa och en av mina närmsta vänner va där. Jag gick med min väns hand i min. Dom visade var vi skulle sitta, mittemot han. Han som hade varit värst, han dom hade fått tag på. Där skulle vi sitta och berätta vad han hade gjort mot oss. Det va hemskt, tårarna, sorgen, ilskan. Allt kom samtidigt. Jag fick trygghet och styrka från de nära jag hade där med mig, från handen i min och från blicken jag mötte när jag höjde blicken.
Han blev dömd. Ett års villkorligdom, dagsböter och skadestånd.
Men frågan är om han gör det igen?
Räddslan i den stunden är obeskrivlig.
Att känna obehaget av att någon är rent för nära,
känna hur en främmande hand letar sig fram.
Man hör orden, skratten och man ser glädjen i deras ansikten.
Jag kännde mig rädd, ensam, otrygg, äcklad.
Stanken av öl och ciggaretter slår mig samtidigt som jag försöker förstå det främmande språket.
Jag kan bara tyda ord som hora och köpa, det enda som egentligen behövdes förstås.
Jag känner en hand i min, en välbekant hand. Ser skräcken i min väns ögon. Vi försöker gå där ifrån yttligare en gång men blir stoppade. Jag tar upp telefonen för att ringa polisen, är det andre gången nu?
Men hon i växlen tror inte på mig, säger att kan jag prata i tele är det ingen fara. Jag försöker förklara att männen inte förstår, att dom inte är från vårt land. Men jag hör ett klick i andra änden. Männen frågar på engelska vem de va, en vän får jag fram. Jag ser att min vän tänker samma tanke som mig, "vad händer nu?".
Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök och gå. Vi tar varandras händer, trycker dom hårt och går så fort vi kan.
Men så känner jag en främmande hand i min andra hand, en hand där den verkligen inte ska va och hur jag blir stoppad. Plötsligt står vi still igen. Omringande. Skräcken, tårarna, tanken att nu är det kört, främmande händer som letar sig fram och hårda ord innan jag uppfattar hur männen börjar springa. Jag tror varken att jag eller min vän förstår fråns vi ser polisbilen. Vi är säkra.
Jag kännde hur en lättnad sköljde över mig och kände hur tårarna började rinna, hur jag skakade. Jag höjer min blick och ser på min vän. Hon har reagerat likadant. Sen är allt otydligt, polisen som kom fram till oss, att dom fick tag på en av åtta stycken, samtalen till våra föräldrar, tårarna och de första förhören.
Polisen ringde några dagar senare och jag fick ännu en gång berätta allt. Sen kom beskeedet, beskeedet om att det skulle bli rättegång. Dagen då de va dags för rättegång kom med tunga steg. Jag minns tiden precis innan, hur jag bröt ihop på en klassfest och bara grät. Fram till den dagen va de bara några få som visste och när jag såg chocken i ansiktena som nyss fått höra vad som hänt brast det för mig igen. Jag kommer ihåg när jag gick in i salen där rättegången skulle vara första gången. Mamma, pappa och en av mina närmsta vänner va där. Jag gick med min väns hand i min. Dom visade var vi skulle sitta, mittemot han. Han som hade varit värst, han dom hade fått tag på. Där skulle vi sitta och berätta vad han hade gjort mot oss. Det va hemskt, tårarna, sorgen, ilskan. Allt kom samtidigt. Jag fick trygghet och styrka från de nära jag hade där med mig, från handen i min och från blicken jag mötte när jag höjde blicken.
Han blev dömd. Ett års villkorligdom, dagsböter och skadestånd.
Men frågan är om han gör det igen?
Kommentarer
Trackback
